8 vanliga bortförklaringar från företag – så kan du bemöta dem

1. ”Det går inte, det är för svårt.”  

- Ryggmärgsreflex. Alla förändringar är bökiga, kräver ansträngningar, nya synsätt, ett visst mått av risker. Det visar sig oftast vara fel i efterhand. Vanliga invändningar är juridiska avgränsningssvårigheter eller att tekniken inte är utvecklad. Men all lagstiftning innebär avgränsningar och juristerna brukar kunna reda ut vad som är vad.    

2. ”Det blir dyrt för konsumenterna.”  

- Vanligt. Men företagens beräkningar ska tas med skepsis, det finns en tendens att överdriva eller ta i så att det ska avskräcka. Ofta finns exempel på andra länder där åtgärden redan införts men utan stora konsekvenser vare sig för konsumenterna eller näringslivet. Och varför blir inte andra, företagsinitierade åtgärder dyrare för konsumenterna – massiva marknadsföringskampanjer till exempel?    

3. ”Inga konsumenter frågar efter detta.”  

- Slappt. Att efterfrågan ”inte finns” behöver inte betyda att behov och önskemål inte finns. Konsumenterna har kanske inte formulerat det eller kunnat formulera det i kundtjänstsamtal, enkäter och liknande. Enkäter lider också ofta av problemet ”som man frågar får man svar”. Handel och andra KAN påverka konsumenterna genom marknadsföring och exponering - när det passar. Så att säga att de bara är ett viljelöst redskap för konsumentkollektivets vilja är fel. Argumentet visar också på en abdikation från samhällsansvar. Man ser sig som bakvagn och inte lok i en hållbar utveckling.    

4. ”Detta är ett isolerat/litet/försumbart problem.”  

- Ett försök att förringa. Man kallar problemen för särfall och därmed menar man att tilltänkta åtgärder slår för brett eller rent av är helt felriktade. Jag har suttit i ett antal statliga utredningar där detta är standard.  

5. ”Vi kan lösa det här själva, lagstiftning behövs inte.” 

- Självsanering, egenåtgärder, frivilligåtgärder, sopa framför egen dörr – kärt barn har många namn. När lagstiftning kommer på förslag bildar branschen gärna råd och planer för hur de själva ska få bukt med det uppenbara problemet. Visst kan det vara rätt väg i vissa tillfällen. Men i många fall har det visat sig vara ineffektivt eller rent av bara en fasad och ett sätt att fördröja eller slippa tuffa lagkrav. Sällan sätts någon deadline för företagen att skärpa sig. Dessutom kan företag utanför branschorganisationerna - och de kan vara många - strunta i riktlinjer och etiska program.  

6. ”Vi vill alla väl.”  

-  Lätt att säga men till intet förpliktigande. Vad innebär ett sånt uttalande konkret i förbättringar och garantier gentemot konsumenterna? Om man får fråga.     

7. ”Vi är alla konsumenter.”  

- Plattityd nummer ett. Används när alla andra argument tryter, ibland tillsammans med argument nummer 6. Visserligen sant men innebär ju inte per automatik att man tänker dra några slutsatser av det i sin profession och roll som branschföreträdare.

8. ”Det kommer att drabba jobben.”  

- Ett hot som kan vara väl så effektiv gentemot politiker. Det gäller både i Sverige och i EU, och är skälet till att vi till exempel inte har en kemikalielagstiftning som är starkare än idag. Självfallet ska vi arbeta för så hög sysselsättning som möjligt, men i efterhand visar det sig ofta att hoten om förlorade arbetstillfällen varit skrämselpropaganda. När väl det politiska beslutet är på plats inrättar företagen sig och ganska snabbt blir reglerna en naturlig del av vardagen. Förutsägbarhet inför framtiden uppskattas av näringslivet mer än osäkerhet. Även om det kan innebär strängare regler.    

- Bakom intensiv lobbying ligger ofta grundreflexen att status quo kan rubbas och att det är olyckligt av något grumligt skäl. Men att inte göra något åt dagens konsumentproblem, att bevara status qou, är också ett val. Därför är ett viktigt argument för förändring ofta ”Men är det över huvud taget ett alternativ att inte göra någonting alls?”.