Bertoft: "Vill vi verkligen veta kycklingens pris?"

Det har varit märkligt tyst efter avslöjandet Kycklingens pris av SVT:s Uppdrag Granskning, där fasansfulla bilder av svultna och sönderhackade avelskycklingar upprörde såväl forskare, ansvarig minister, djurrättsföreträdare som antagligen en stor del av allmänheten.

Dock inte branschorganisationen Svensk Fågel, som krishanterade uselt: inte ville kommentera filmbilder utan bara pratade om hur himla fint svenska kycklingar har det.

Vilket är en sanning med modifikation. Inte minst var jämförelsen med Norge intressant, där man satsat stort på en mer långsamt växande art med tydliga fördelar för dem det ytterst berör – djuren.

Ett av få publiceringar är DN:s ledare av Andrew Walden där han bland annat skriver ”Det finns inga djur som behandlas sämre än värphöns och gödkycklingar – men sådant vill man inte tänka på när man äter frukost.”  

Detta leder oss till två intressanta frågor.

1. Är svenskt alltid bäst?

Svenska producenter säger gärna det (fast med ord som ”världsklass” eller med olika varianter av det svårt missbrukade ordet ”hållbart”). Gärna understött med bilder på gröna ängar eller hedervärda bönder som älskar sina djur. Men det är inte bönderna det är fel på utan systemet och bilden av perfektion.

För enligt djurskyddskunniga jag pratat med har våra grannländer spottat upp sig. Så den gamla sanningen om att vi ska äta svenskt för att vi är så alldeles ovanligt snälla mot djuren just i det här landet kanske inte håller. Med respekt för att vi ska ha en inhemsk matproduktion – detta handlar inte om det. Rätt ska vara rätt. Och om vi är bättre, då ska vi förstås verkligen specificera det. Och inte ha några lik i garderoben, som fågelbranschen har.

Extra märkligt blir det när lantbrukslobbyn försöker motverka vårt beteskrav – ett av de mest tydliga svenska mervärdena för konsumenterna. Förstår inte hur de tänker. Förstår de inte att konsumenternas förtroende måste man förtjäna och jobba för – det är inget självklart, inget man kan lattja med. Kolla in www.jagvillbeta.nu!

En djurskyddsutredning pågår nu, där Sveriges Konsumenter är representerade. Och dessutom en ny livsmedelsstrategi, som i alla fall vad vi vet har ett stenhårt producentperspektiv. Båda dessa blir avgörande för framtiden.

2. Vill vi egentligen veta hur djuren har det?

Undersökningar visar att konsumenterna är intresserade av produktion och ursprung. Samtidigt som det ofta finns ett avstånd mellan vad man antagligen tror och hur det verkligen ser ut på golvet. Ibland kan det där spricka, som när Andrew Walden får en fjäder i sitt frukostpaket och för ett ögonblick får en påminnelse om verklighetens fasor bakom stängda portar.

Själv är jag övertygad om att många svenskar som inte skulle klara särskilt många minuter i en ”äggfabrik” eller en ”grisfabrik” – trängseln, ljudet, stanken…

Jag har en gammal idé om att alla producenter skulle få sätta upp webbkameror, så att de som var intresserade skulle kunna kolla upp ursprunget kotletten, kycklingklubban eller ägget. Jag menar, vad är det för fel på transparens?

Fast å andra sidan tror jag också att många inte vill veta. Vi ska inte glömma att vi ända sedan barnsben i sagor och filmer matats av gulliga lantgårdar och mänskliga tamdjur (som pratar och känner som oss människor). Påspätt av reklam med skuttande kalvar och kaxiga uttalanden av producentföreträdare i TV-nyheterna.

Själv strävar jag efter att minska men inte sluta äta kött och mejeriprodukter. Men då välja ekologiskt, eftersom certifieringen också innehåller djurskyddskrav.