Många hoppas på det, inte minst inom politiken. Och inte minst när det kommer till matproduktionen. Genom att konsumenterna väljer hållbart ska hela sektorn styras om. Men det kommer inte att funka. Det hörs även ifrån livsmedelshandeln. Därifrån hör jag allt oftare krav på lagstiftning och reglering. Så att inte konkurrensen motverkar mål om hållbarhet. Så att det blir lönsamt att se till att vi ska leva och äta hälsosamt och hållbart. På riktigt.

För konsumenterna kommer inte att rädda världen. Inte själva. Inte som den ser ut idag. Att jag som kämpat för ökad konsumentmakt hela mitt liv kan påstå det har sin förklaring.

Vi tar det från början.

Livsmedelshandeln har en oerhörd makt över vad vi äter. Det finns urgamla såväl som nya metoder för att få oss att köpa det som är mest lönsamt. Vilket tyvärr ofta är det som är mest skadligt för kroppen och planeten (läsken, snacksen, köttet). Hur butikerna skyltar på hyllorna, vad de gör reklam för, hur de prissätter, vad de väljer att sälja. Kundvarv har ni kanske hört talas om, men det finns en massa fina (engelska) fackuttryck för hur man får kunden att inte skynda genom affären utan stanna upp, ta andra vägar och framför allt köpa mycket mer än man tänkt sig.

Häromdagen var jag på Retail Talks, ett event för branschen. Hade förväntat mig mycket om nya smarta säljtrix. Och sådana fanns förvisso – artificiell intelligens, mobilspårning och passa på-sälj via Facebook.

Men huvudinriktningen var hållbarhet. Och även om det är långt mellan oneliners på en föreläsning till ändrade strukturer på butiksgolvet är det uppenbart att det finns en växande känsla av ”Vi kan inte fortsätta så här”. Inte när 2030 ligger runt knuten.

På Retail talks uttrycktes till exempel så här:

”Vi pratar om hållbarhet som ett val. Det är inget val. Allt kommer att förändras vare sig vi vill eller inte.”

”Varför är charken det första som möter kunden?”

”Sluta ha rea på odlad lax.”

"Varför fortsätter vi sälja utländskt kött, utländskt honung?"

Obs! Från handeln, alltså. Jag vet inte om det fanns några politiker i publiken, men exempelvis landsbygdsminister Peter Kullgren hade behövt höra det som företrädare för handeln tydligt sa:

”Man kan inte lägga för mycket last på konsumenterna. Alla andra aktörer har ett betydligt större ansvar. Lagstiftning krävs med tanke på de utmaningar som finns.”

”Det är dyrt att ställa om. Därför måste incitamenten bli annorlunda. Det måste komma LAGKRAV och ekonomisk styrning.”

Jag har hört det förr. Lagstifta. Från handeln. Näringslivet.

Därför är regeringens passivitet märklig. En ny livsmedelsstragegi är på gång, med sikte på beredskap och expansion. Gott så, men det behövs politik för att också påverka VAD vi äter. Momsändringar. Slut på fossilsubventioner. Reklamstopp för skräpmat. Sånt.

Men politiken brukar förskräckt rygga tillbaka, ”Vi ska inte lägga oss i vad folk har på tallriken”. Vilket de redan gör med olika subventioner och stöd till produktionen. Och borde göra för att styra mot hälsa och hållbarhet.

Det handlar om att det måste bli lätt att välja rätt utifrån miljö, klimat, arbetsrätt, djurskydd. För oss alla. I vardagen. På vägen hem, när vi ska få ihop en middag för att rädda ännu en dag.

Jag är projektledare för en spännande satsning från Sveriges Konsumenter som vi kallat Kärnaffären. Det är en tanke, eller om så vill – en provokation, som säger att basmat, nyttigheter och sånt som är hållbart producerat (på riktigt) ska finnas direkt efter ingången, på ett ”torg”. Allt ohållbart ska finnas i gångar, det mest klimatvidriga och framkallande finns längst bort.

Detta har mött ett stort intresse, inte minst från handeln. Glädjande stort, tycker jag som är luttrad. Snart har vi vårt första dialogmöte med fyra stora aktörer om hur det skulle kunna gå till.

Kanske är det starten på en reell förändring. Bollen är i rullning.

Men motståndet och trögheten är också stark.

22 februari, 2024