Bertoft: Fasa ut skräpprylarna

Allt för mycket går sönder för tidigt – vitvaror, möbler, hemelektronik och textilier.

Trots att det inte är bra för planeten och inte heller för plånboken. I alla fall inte långsiktigt. Och trots all debatt. Vi fortsätter att ha ett köp- och släng-samhälle (”slit- och släng” är missvisande, vi sliter inte precis ut grejerna…).

En ny genomgång av Råd & Rön visar på hur mycket som är skräp: mixerstavar som går sönder nästan omgående och dammsugare som inte klarar att suga upp damm (länk till TV4 torsdag morgon). Det finns massor av ytterligare exempel, inte minst i de elektronikprylar som kan beställas från Wish, Amazon och andra eller som finns i de allt fler lågprisbutikerna.

Vi har inte fått mer hållbara varor, snarare tvärtom. Cirkularitet och lång livslängd är ett mål, inte en realitet i dag eller ens i år.

Lågt pris premieras. Det har blivit allt billigare att köpa nytt samtidigt som det generellt blir både svårare att reparera. Det har gått så långt att många inte ens bryr sig om att överväga reparation även vid bagatellartade fel.

Det finns steg i rätt riktning. Ett är att vi har fått bättre skydd vid reklamationer med nya konsumentköplagen. Ett annat är mer cirkulära flöden, där det sker en del men i ack så långsam takt. Ett tredje är det arbete med ekodesign som vi har försökt få regeringen att driva under sitt ordförandeskap i EU (länk memorandum).

Med ekodesign menas att man ställer lagkrav in hållbarhet och reparerbarhet redan från grunden. Resan till att det ska fungera är lång, det ska till specifika regler för varje produktgrupp. Och industrilobbyn finns överallt, med sina ständiga varningar om att gå för hårt fram.

När våra prylar – inklusive kylen och bilen – blir uppkopplade riskerar det att bli ännu värre. Om en kyl inte går att uppgradera längre, måste vi då slänga den även om själva apparaten går utmärkt att förvara mjölk i för åratal framåt?

Det finns fällor överallt. Att prylarna blir lättare att reparera innebär inte att så sker, det krävs ju verkstäder och incitament och mindset att baxa prylen dit. Återvunnen plast visar sig kunna innehålla farliga kemikalier. Och så vidare.

Inom ett forskningsprogram inom Mistra tas just dessa dilemman upp. Här en intressant rapport med fem sätt att förlänga livet på ”sällanköpsvaror som bland annat innebär ökad reparerarbarhet, förbud mot att slänga oanvända prylar och förbud mot ”planerat åldrande”:

I en debattartikel från 2019 listade jag och flera forskare olika sätt att tvinga fram längre liv och stoppa skräppryls-trenden. Förutom det som räknats upp handlar det om krav på reservdelar, användarmanualer.

Men det går trögt. Det är fortfarande för lockande att sälja i en pryl för att den är BILLIG. Ett av många krav är därför att tvinga fram märkning om förväntad livslängd, så att man kommer bort från dagens problem att vi köper på oss grejor som riskerar att gå sönder tämligen omgående. Och tänker mer ”pris per år” eller ”pris per användning”.

Som vanligt handlar det om att ALLA måste ta ansvar. Ingen kommer undan, allra minst politiken. Konsumenter måste få bättre förutsättningar att välja rätt genom utfasning av skräp och smart information som verkligen gör det lätt att välja rätt.

Vi konsumenter har också ett ansvar, att tänka nytt. Eller rättare sagt – gammalt. Det var inte särskilt många decennier sedan som normen var att ta vara på grejor, att reparera dem och att grejor höll i just – decennier.

Detta handlar om att förändra samhället. Att inte bara köpa – nytt eller second hand. Utan att också dela, hyra, återanvända.

Någonstans över alltihop finns en mer filosofisk fråga. Behöver vi alla dessa saker? Blir vi lyckligare? Det nya nyckelordet är TILLRÄCKLIGHET. Vår nya sköna värld kanske är mer avslappnad, rimligare om vi inte fyllde våra hem och garderober med saker vi inte använder och som bidrar till att vi målmedvetet nöter ner och förpestar planeten.